En kväll för några veckor sedan, efter att ha tittat genom mitt Instagramflöde, drabbades jag av en så kraftig avundsjuka att jag inte kunde somna. Alla mina konstnärskollegor, alla gamla vänner och bekanta, skolkamrater från konstskolor, alla verkade leva en framgångssaga, utställningar, stipendier examen från prestigefyllda skolor och tusentals följare på instagram. Samtidigt kom #misslyckad kampanjen, den beskriver hur unga människor mår dåligt, främst unga flickor som dagligen matas med bilder av perfekta människor på sociala medier. Precis som jag tänker jag. Då bestämmer jag mig för att istället för att bara vänta på att jag har en framgång att lägga ut. “Titta jag har fått stipendium”, liksom, så tänkte jag titta jag har sökt och inte fått stipendium, utställningar och projektbidrag hundratals gånger. Det är så livet är för mig som konstnär. Och människa. Men det är bra ändå… Som en kroppsaktivist (tror det var babeebba) sa angående att lägga ut bilder på sin tjocka kropp. Att lägga ut smickrande bilder av sig själv är att få sig själv att må bra på andras bekostnad, medan genom att visa sin kropp som den är ,blir hon en förebild som hjälper yngre flickor att tycka bättre om sig själv. Även fast det ibland är jobbigt. Det är lite som buddhism där utgångspunkten är att livet består av lidande, alla lider hela tiden och därför så mår jag bra idag efter som mitt lidande är ju inte alls så jobbigt.